Höstlovsfilm – För samtal

HUSDJURENS HEMLIGA LIV
2016 av Chris Renaud och Yarrow Cheney.
Rekommenderad ålder: 7 år och uppåt.
Med: Erik Haag (röst), Fredde Granberg (röst), Kodjo Akolor (röst).

Filmen som tar upp vad våra husdjur egentligen har för sig när vi lämnar dom ensamma och dessutom gör det på roligast tänkbara vis. Filmen cirkulerar kring hunden Max och det nya tillskottet till familjen, Duke, som Max inte alls kommer överens med.

En dag samlar en kanin vid namn Snöboll ihop en armé av husdjur som blivit övergivna av sina ägare för att hämnas på alla husdjur som fortfarande har det bra. Därmed måste plötsligt måste Max och Duke lägga sina oenigheter bakom sig för att göra något åt saken.

Filmen är som bäst när den fokuserar på de små detaljerna i vad husdjur egentligen har för sig och de mänskliga problem de ofta stöter på relaterat till vilket typ av djur dom är. Det är alltid gjort med glimten i ögat och är oftast väldigt underhållande. Det är små korta vardagliga utmaningar eller sociala utbyten med andra husdjur i närheten som spelar på vad vi som människor redan tycker är så roligt med knasiga husdjur.

Detta är ett ämne som varit populärt länge, först genom TV-shower och sedan genom sociala medier, och nog kommer fortsätta vara underhållande så länge som mänskligheten fortsätter ha husdjur. Roligast är när kompisgänget bestående av alla möjliga djur drar på “Bounce” av “System of a Down” i vardagsrummet när människorna lämnat dom i fred. Chihuahuan kan ha den klockrenaste dans-stilen på väldigt länge. (se slutet av trailern nedan).

Intressant samtalsämne att ta upp när man tittar: Ska man alltid få skaffa ett husdjur?
Vad följer det med för ansvarstagande när man skaffar ett husdjur?
Är det OK att ignorera sitt husdjur om man inte orkar ta hand om det? Diskutera gärna både djur och husdjurs rättigheter och hur man tar hand om dom på bästa sätt! Vad kan vi göra för att både djur och husdjur ska ha det så bra som möjligt? Vill man ha ett lättare samtalsämne så ta upp vad just du tror att ditt husdjur gör när du inte är hemma!

STORKARNA
2016 av Nicholas Stoller och Doug Sweetland.
Rekommenderad ålder: 7 år och uppåt.
Med: Thomas Järvheden (röst), Elina Raeder Hunter (röst), Johan Hedenberg (röst).

Animation som bygger på idén om hur barn levereras via stork. En gång i tiden hade nämligen storkarna en mycket viktig uppgift; att leverera barn till alla världens familjer. Med tidens gång och teknologins framfart levererar dom dock nu varor åt ett globalt internetföretag som har stängt som insett att de tjänar mera pengar på paketleveranserna.

Precis när storken Junior ska få sin befordran inom företaget råkar han dock sätta igång maskinen som producerar människobarn igen. För att lösa detta ger sig Junior, tillsammans med den enda människan på Storkberget, ut för att leverera barnet. Det blir en minnesvärd resa där de i slutändan kan få sprida total lycka till en familj som önskar sig ett barn till.

Denna resa blir ett fordon för väldigt mycket roliga scener med sylvass tajming. “Storkarna” är ofta rolig, mycket rolig. Så rolig att jag 4 år senare fortfarande tänker tillbaks på många av skämten och småskrattar för mig själv trots att jag är rätt avtrubbad när det gäller filmhumor. Under ytan av humor finns dock en berättelse om familjelycka som faktiskt kan vara riktigt rörande på sina ställen. Det finns stunder av lugn, eftertänksamhet, melankoli och tragedi som inte är för långdragna och som levererar ett stort känslospektrum för en publik som bör ha ett stort hjärta för att ta in allt.

Intressant samtalsämne att ta upp när man tittar: Ta tillfället i akt att prata om barn och om hur barn blir till. Blommor och bin, reproduktionsorgan eller varför inte föräldraskap? Prata om kombinationer av kön på föräldrar eller vad det innebär att bli förälder. Man kan även prata om barnaminnen eller födelseberättelser eller det första blöjbytet man gjorde på barnet eller barnen i fråga.

DUMMA MEJ
2010 av Pierre Coffin och Chris Renaud
Rekommenderad ålder: 7 år och uppåt
Med: Henrik Dorsin (röst), Göran Gillinger (röst), Rafael Edholm (röst)

Egentligen skulle jag vilja spendera hela denna text med att bara prata om dom gula små mästerverken Minionerna. Hur söta dom är, hur roliga dom är, hur underbart dumma dom är eller hur dom formulerar namn på frukter. Det är knappast någon slump att dom fått allt från sin egen film till sin egen glass. Något säger mig dock att texten om denna film inte skulle kännas helt komplett om den bara handlade om dom så jag får väl göra ett försök att berätta om Gru.

Gru är en superskurk av dom mest klassiska mått man kan tänka sig. Han har ett underjordiskt labb under sin svarta villa i förortsidyllen och tillsammans med sina minioner planerar han att en vacker dag äntligen få ta över världen med hjälp av sina fryspistoler och krympstrålar.

En vacker dag dyker dock tre små föräldralösa flickor upp, fast beslutna om att göra honom till sin pappa. Hans rykte som superskurk svävar nu i livsfara. Om någon skulle få reda på att han tar hand om tre föräldralösa flickor kanske dom skulle tro att han är snäll och inte alls den superskurk han försöker vara.

Detta är början på historien om hur flickorna sakta men säkert smälter Grus skurkhjärta samtidigt som han och hans tidlöst, hysteriskt roliga minioner försöker kämpa emot. För Gru vill ju vara så skurkaktig han bara kan, eller?

Intressant samtalsämne att ta upp när man tittar: Vad gör en person till en dålig eller bra person? Kan en person med andras inblandning bli en bättre eller sämre person? Kan en skurk för en person vara en hjälte för någon annan?

SPIDER-MAN: INTO THE SPIDER-VERSE
2018 av Bob Perscichetti och Peter Ramsey.
Rekommenderad ålder: 7 år och uppåt.
Med: Eddie Hultén (röst), Michael Blomqvist (röst), Happy Jankell (röst).

Miles Morales är en 13-åring från Brooklyn, New York. Han är väldigt olik den Peter Parker vi i normala fall är vana att se som Spindelmannen. Det är lite det som är grejen med “Into The Spider-Verse”. Den skiljer sig markant från både annad tecknad film och andra superhjältefilmer. Miles är till att börja med bara 13, han är av både afroamerikanskt och latinamerikanskt ursprung och son till en far och mor som fortfarande lever, till skillnad från Peter Parker. Dessutom gillar han graffiti och många av filmens visuella drag kan spåras till gatukonsten. Utöver detta måste Miles dessutom hjälpa Peter Parker med hjälterollen då Peter själv börjar bli gammal.

Till hjälp får Miles…andra “Spider-Men!” Andra spindelhjältar från andra dimensioner dyker upp. En av dom är inspirerad av Anime medan nästa är Gwen Stacy, Peter Parkers gamla kärleksintresse, som Spider-Woman. Ingen är den andra lik och det är många av dom. Det är versioner av Spindelmannen från ett multiversum som genom filmens händelser börjat slås ihop.

Det är alltid nytt, fräscht och oväntat när det gäller denna film och det slungar, framför allt tecknade hjältefilmer in i en modern era likt ingen annan. Mycket tack vare att teckningsstilen är väldigt unik. Bitvis tar filmen stora artistiska friheter som kanske egentligen inte är så logiska för filmens berättelse. Däremot blir det av just den anledningen väldigt visuellt stimulerande att titta på. “Into The Spider-Verse” använder även musik på samma stilistiska sätt för att sätta en viss stämning i en viss scen på ett sällan skådat sätt.

Detta är en film som verkligen är egen, verkligen är något nytt och vågat för genren och som jag tror man finner intressant även om man inte bryr som om Spindelmannen alls i vanliga fall, som jag till exempel.

Intressant samtalsämne att ta upp när man tittar: Kan vem som helst bli en superhjälte? Vad är en superhjälte för dig? Känner du någon som är så fantastisk att du skulle kalla hen för en superhjälte? Vilken av alla hjältar i filmen identifierar du dig själv mest med?

INTERSTELLAR
2014 av Cristopher Nolan
Rekommenderad ålder: 11 år och uppåt.
Med: Matthew McConaughey, Anne Hathaway, Michael Caine.

Är universum oändligt? Finns det något mer utanför? Vad händer om man ger sig in i ett svart hål? Frågor som dessa och många liknande är vad Interstellar jobbar med som grund. Astrofysiska teorier som tar upp hur lite vi egentligen vet om vad som finns utanför våran egen lilla sten i rymden.

Filmen utspelar sig i en nära framtid där våran planet tillslut fått nog av hur vi hanterar den och tvingar oss att börja leta efter ett mysigt hem någon annanstans. Som genom ett mirakel öppnas en reva i tidsrymden i utkanten av vårt solsystem och en grupp skickas dit för att undersöka.

Interstellar är en film som får tittaren att tänka hårt hela filmen igenom på ett sätt jag personligen älskar. Svaren filmen ger på alla dessa frågor är i bästa fall teorier och i de flesta fall rena fantasier man kommit på för filmens skull, men man gör det hela med en regi och en budget som får det hela att kännas väldigt verklighetstroget.

När man får reda på hur en himlakropps gravitation påverkar tidsflödet i relativitet till någon annanstans i universum eller när man får se vad som händer bakom ett svart håls händelsehorisont, så känns det på något sätt som man får åka med på samma resa och upptäcka svaren på alla dessa stora existentiella frågor. Med det sagt får man inte svaret på allt och svaren på andra frågor kan vara så svårförstådda att man fortsätter tänka på vad man egentligen såg långt efter att sluttexterna rullat klart. Detta faktum är en stor faktor för mig personligen till varför jag håller Interstellar som en av dom absolut bästa filmerna någonsin. Man vill hela tiden veta mer, hela tiden få svar och man sitter konstant och tänker själv på vad allting innebär.

Det är en film som skall ses med så lite förhandsinformation som möjligt och som man sedan ska se igen och igen för att snappa upp nya detaljer om hur filmen, och därmed delar av universum, hänger ihop.

Intressant samtalsämne att ta upp när man tittar: Är universum oändligt? Finns det något mer utanför universum? Vad händer om man ger sig in i ett svart hål? Om man kunde överleva en resa genom ett svart hål, vad tror du finns på andra sidan?

CIRCLE
2015 av Aaron Hann.
Rekommenderad ålder: 15 år och uppåt.
Med: Julie Benz, Mercy Malick, Carter Jenkins

Mer av ett socialt experiment än en film egentligen, men vilket experiment det är! 50 främlingar av alla typer man kan tänka sig vaknar upp på en cirkel i ett mörkt rum. De är av alla kön, alla raser, alla livsstilar, alla olika livssituationer och alla åldrar. Snabbt får de reda på att varannan minut kommer en av dom dö tills det bara är en kvar, samma öde väntar den som försöker lämna självmant. Den person som är sist kvar kommer få lämna rummet.

Snart går det upp för deltagarna att dom har, med hjälp av handgester möjlighet att rösta på vem som skall “elimineras” härnäst. Sedan börjar spelet där gruppen försöker komma överens om vems liv som är värt mer än någon annans och varför och på så sätt rösta ut dem i “rätt” ordning baserat på det människovärde gruppen måste komma på samt motivera. Samtidigt försöker de lista ut vart dom är och varför.

Circle är en film som tar upp människors lika värde och tar det till sin absoluta spets. Hur långt är folk villiga att gå för sin egen överlevnad? Vilken moral använder man sig av i en situation som denna?

Filmen är inte så våldsam som den låter utan fokuserar helt på gruppens samtal och interaktioner med varandra. En riktig tankeställare vars slut, där det avslöjas vad som finns utanför rummet, kan ses om många gånger och som man kan ta med sig mycket från.

Intressant samtalsämne att ta upp när man tittar: Är alla människor lika mycket värda? Kan folk begå handlingar som gör dom objektivt mer eller mindre värda än någon annan?