Höga ambitioner går vilse i Rydmans ”horror vacui”

Ensamhet. Utsatthet. Drömmar. Hopp och sorg. Temat är klassiskt. Alla kan relatera. Stora som små. Uppsala stadsteater spänner bågen inför vinterns familjeföreställning.

En vackert färgsprakande teateraffisch. Flickan med svavelstickorna för närmast tankarna till en japansk superhjälte i en gåtfull och trolsk animefilm. Bygger förväntningar om ett kliv in i en värld av gränslös mystik, drömlika sagor och gripande berättelser.

I H.C. Anderssens saga tilldelas den fattiga flickan klassiska attribut för fattigdom och elände. Ett fruset och tanigt barn med trasiga kläder. Barfota i isande kyla. Utlämnad. Som i sin ensamhet är dömd att tyna bort. Ett hjärtslitande öde som passerar människornas uppmärksamhet som hon vore osynlig. Sin korthet till trots, fräser och sprakar texten av potent stoff för en dans- eller teaterscen.

Benke Rydmans uppsättning, som delar titel med H.C. Anderssens saga, spelar vidare på temat ensamhet. Men det tragiska flickoödet är inte längre i fokus och även om hennes rollfigur finns kvar, är det inte mycket av den ursprungliga sagan som gör sig påmind. Den förutsägbara kopplingen mellan fattigdom, övergivenhet och ensamhet öppnas upp och panoramat breddas. Vi påminns om att ensamheten är mångfacetterad, ibland innehållande både rädsla och smärta, men i andra fall drömmar, en självvald livsväg, en väg till gemenskap.

De berättelser som kommit ur Ylva Mårtens intervjuer med tio uppsalabor utgör kärnan i föreställningen. ”Deras berättelser går samman i en väv av klassisk teater, text, sång, dans och bild, lite som ett lapptäcke.” Ur tv-soffan hör jag Benke Rydman, regissör och koreograf, berätta om sin kommande uppsättning. Även om hans regi varit ett för mig oskrivet blad, så väcker bakgrunden, som dansare på Balettakademien och del i streetdance-gruppen Bounce, tankar om ett fräscht formspråk, moderna grepp, samt hopp om att dansinslagen kommer att sätta avtryck.

Föreställningen drar igång. Vi möter en värld hård som betong. Kala grå trappor och loftgångar, passager, korridorer, där konturer av människor rör sig, famlande, irrande, haltande. Skyndande, men till synes förvirrade och utan mål. De passerar varandra om och om igen. En dystopisk stämning. En tillvaro där närheten och värmen känns avlägsen, om den ens tillåts utrymme? En värld med ett smalt spektrum av kulörer.

Scenen för tankarna till kulisserna från ”Jailhouse Rock” som mött M.C. Eschers ångestmättade evighetstrappor. Likt giljotiner svischar ridåer upp och ner, till höger och vänster. Bestämmer vad som tillåts i vårt blickfång, begränsar vårt synfält. Skärmar hastigt och effektfullt av. Tvingar att följa det fokus regissören bestämt för oss, men minskar samtidigt vår möjlighet att nå fram, att se helheten. Förstärker känslan av avstånd och otillgänglighet, en osynlig barriär mellan mig och skådespelarna, som om de inte var där på riktigt.

Teaterns högtalare jobbar sig svettiga, utan uppehåll. Musik, sång, texter och ljudeffekter matas på och klipps ibland samman till att övergå i den ständiga pulsen. Vi fastnar i ett eko. En passage tas om. Byter perspektiv. En skiva som hakat upp sig, men som samtidigt ger tillfälle för nya dimensioner i den korta snutt vi tvingats fastna i, innan nålen gör ett oundvikligt nytt hopp.

Flickan med svavelstickorna irrar, även hon, bland de identitetslösa kropparna. Allt upprepas. Samma människor passerar varandra, men ingen tycks se den andra. Inte heller vi får se hela människan. Vi är utlämnade att bara se skärvor av verkligheten.

Flickan tänder en sticka, vilket öppnar upp för att konturerna kring de utsuddade skuggorna vässas, en individ tar form, färgas och kliver fram. Svavelstickans glöd tänder en berättelse, en ekande text, en sång eller en dans, allt genom avklippta perspektiv i de luckor den grå trappkolossen lämnat öppna för insyn. ”Saker är inte alltid vad de ser ut att vara”, erinrar oss pojken, när han delar sin upprivande skildring av livet som ensamkommande barn, alltmedan han pressas mot marken, likt en osynlig tumme som klämmer ett kryp.

Men allt sker utan uppehåll. Som en outtröttlig trumvirvel. Inget andrum. Inget utrymme för tomrum. Reducerat utrymme för reflektion.

Det känns tydligt att Benke Rydman vill mycket. Föreställningen känns ambitiös. Framför allt det visuella experimenterandet träffar stundtals rätt. Barnet som häcklas och förnedras, där skuggor av blodstänk och spottloskor, likt stora skuggmonster kryper över väggen och omfamnar barnets existens, alltmedan plågoandarnas terror oavbrutet fortgår. Sängen, som ser ut att sluka en människa in i ett pendlande mellan ångestfylld kamp och ett förlösande drömlikt flygande.

Men formspråket är utmanande.

Då man tycks vilja förstärka ett uttryck genom att lägga till ett annat, blir pumpande ljud, det smått maniska växlandet mellan dans, text, skådespeleri, sång och scenens ständiga förändring, istället ett mischmasch uti vilket texterna och berättelserna, skådespeleriet och dansen riskerar att fullständigt drunkna. Genom att beröva de olika inslagen utrymme att ta plats, att röra sig, att vibrera, att låta efterklangen tona ut i våra sinnen och ta plats i reflektionen och eftertanken, försvinner dynamiken. Kvar blir en kompakt massa fylld av lösryckta fragment.

Kanske hade råmaterialet potential att sammanfogas och formas till en fängslande föreställning. Var uppsalabornas berättelser gripande, intressanta, meningsfulla, tankeväckande? Jag vet inte, för jag hör inte längre. Kanske var skådespelarinsatserna lysande, dansen potentiellt fängslande? Jag kan varken njuta eller begrunda, varken fundera, känna efter eller reflektera. Jag ser inte längre. Mina sinnen är till brädden mättade. Överfulla.

När man fyllt upp vartenda tomrum till den grad att delarna trängs med varandra, skymmer varandra och slutligen lämnar ett virrvarr, där form upphör existera, blir det svårt, om inte omöjligt att urskilja delarnas eventuella skönheter och betydelser, än mindre helheten. Sällan har nog Mies van der Rohes legendariska motto ”less is more” känts lika aktuellt som i kvällens teatersalong.

Utmattad släpps jag efter 90 minuters malande ut ur salongen. I foajén drar jag ett djupt och långsamt andetag. Tillåts åter fylla lungorna med efterlängtad luft, efter att ha genomlidit detta horror vacui.

Sebastian,
som sett fredagens generalrepetition av Uppsala stadsteaters uppsättning av ”Flickan med svavelstickorna” i regi och koreografi av Benke Rydman. Baserad på H.C. Anderssens saga, samt Ylva Mårtens intervjuer. Bearbetning av Benke Rydman och Maria Persson Hedenius. Dramaturgi av Maria Persson Hedenius.

Vill du läsa mer?
Luciasånger

Luciasånger

Här har vi samlat några klassiska luciasånger till årets Luciafirande. På följande sida finns det många fler: https://www.xn--julsnger-d0a.se/luciasanger/ Vill man lyssna på sångerna kan man klicka på Youtube-länken under varje sångtext. Goder morgon i denna sal Goder...

Halloweenkul på höstlovet

Halloweenkul på höstlovet

Snart tas gatorna över av läskiga spöken, häxor, vampyrer och andra mörkrets varelser, det är dags för Halloween! Nedan följer en lista på event med halloween-tema som passar både stora och små. Kolla in Halloween event i Uppsala med omnejd: Spökvandring Salstaslott...

Amerikansk pumpapaj

Amerikansk pumpapaj

Paj med pumpa, eller pumpkin pie på engelska, serveras enligt amerikansk tradition runt Thanksgiving men har blivit mer och mer populär även till Halloween. Jättegod paj som till smaken påminner om pepparkaka.   Ingredienser  Receptet gäller för 10 bitar   ...

Jack-o-lantern

Jack-o-lantern

Traditionen bakom "Jack-o-lantern", som man kallar de pumpabaserade ljuslyktor man använder runt Halloween, kommer från en irländsk sägen om en smed vid namnet Jack som dömdes till att förbli en osalig ande på jorden efter att ha haft dispyter med djävulen, och blivit...

Pin It on Pinterest

Share This